September.

Sekunderna tickar på, blir till minuter som blir till timmar, dagar och tillslut veckor.

Tar jag tillvara på tiden? "Nej, jag har ingen tid..". Okej, jag, precis som alla andra, har ju precis all tid i världen. Det känns som att jag står i någon liten bubbla och tittar på när livet flyger förbi, utan att göra någonting åt det. Det finns otroligt mycket jag skulle vilja göra. Jag har hur mycket idéer som helst, och jag har massor med saker jag vill uppleva innan det är för sent.

Jag har nästan jämt fått saker och ting serverade på silverfat. Jag är inte van att jobba och anstränga mig för att nå mål, jag är van att de kommer av sig själv. Tyvärr har jag upptäckt att den riktiga världen inte fungerar så, ingenting kommer av sig själv. Jag har lite svårt att hantera det här, det leder till ångest som vidare leder till handlingsförlamning som i sin tur leder till oförmåga att kliva ut ur min bubbla. Jag måste lära mig att hantera ett vanligt liv, det är bara det att jag inte vet var jag ska börja.

Jag är expert på att ta på mig massor av uppdrag och lova alldeles för mycket. Jag är en obotlig tidsoptimist och skapar mig alldeles för många "måsten". För att det här ska fungera i slutänden måste jag börja sortera, rensa och prioritera. Särskilt eftersom mitt liv har tagit en ny vändning.

I våras hade jag en period då jag kom fram till att jag måste börja göra sådant jag tycker är roligt, just precis bara för att jag vill göra det och för att jag ska få ut någonting av vardagen. Det resulterade i att jag nu läser japanska på halvfart via Högskolan Dalarna. Att resa till Japan är ett av mina "livsmål", jag har alltid faschinerats av landet. Språket, sakurablomning, geishor, shintotempel, naturen, kulturen, alla knasiga tekniska prylar.
Den lilla haken med det hela är bara det att jag inte hade räknat med att få ett heltidsvikariat.. Så jag jobbar alltså heltid och pluggar halvtid, utan lediga studiedagar. Dessutom tillkommer ju dansen. Den här terminen håller jag i fortsättningskursen som vanligt, plus att jag delar vår nya kurs "nybörjare steg 2" med en annan instruktör. Eftersom jag verkligen älskar att dansa vill jag gärna vara med på de övriga kurserna de dagarna också, dvs 6 timmar kurser i veckan. Utöver det tillkommer egen träning hemma och träning med de andra instruktörerna, ca två-tre timmar i veckan. Men jag börjar inse att det inte fungerar, jag får nog bara ta de kurser jag är instruktör för och nöja mig så.

Jag undrar dessutom om jag någonsin kommer att känna mig som en hel människa. Jag har alltid känt mig kluven, så länge jag minns. Jag har två hem, och när jag är på det ena stället saknar jag det andra. Vackra Dalarna och vackra Höga kusten. Dalmål är mitt modersmål, jag går runt med en dalahäst runt halsen, Rättviksmössa på vintern och kurbitsmålade träskor på sommaren. Jag vill inte välja mellan två saker, av den enkla anledningen att jag inte vill välja bort något. Jag är jättedålig på att välja, vad det än gäller. Ibland blir jag nästan sjukligt ambivalent.

Jag har ju dessutom fått ett nytt jobb. Det känns oerhört tråkigt att lämna det gamla, eftersom jag trivdes så bra där, och hoppas att det kommer något tillfälle att komma tillbaks någon gång. Nog för att alla på mina nya arbetsplatser är jättegulliga också, så inte ett ont ord om någon. Problemet är att jag bara jobbar dagtid, och trivs inte alls med det än så länge! Jag har aldrig jobbat ren dagtid tidigare, och folk säger att det är en vanesak. Mycket möjligt. Men jag saknar sovmorgnar och lediga veckodagar. Eftersom min sambo jobbar både dag och kväll och varannan helg kan ju jag lika gärna också göra det. Men som sagt, jobbet i sig är det inget fel på :).

Over and out!