Rättviks marknad.

Det blev ingen tripp till Umeå för min del, tyvärr. Hörde att det hade varit otroligt roligt där uppe, och det tvivlar jag inte en sekund på. Nästa gång så!
Det känns som att jag går miste om mycket det här året. Jag har bara varit ner till mitt älskade dalarna två gånger i år, och nu i helgen går jag miste om tillfälle nr 4. Mamma och pappa brukar åka ner över helgen till marknaden både vår och höst, och jag följer med när jag har möjlighet. Egentligen är det väl kanske inte själva marknaden som är höjdpunkten, eftersom den ser ut som vilken stor marknad som helst, samma sak år efter år. Utan att det är marknad i Rättvik är nog mer en ursäkt för att kunna dra söderöver till Mockfjärd.

För fem år sedan var den här marknadshelgen extra speciell, eftersom jag träffade Andreas för första gången IRL. Vi kände varandra ganska väl redan efter att ha pratat länge och väl i många månader på MSN, om allt mellan himmel och jord. Vi hade stämt träff vid McDonalds i Borlänge på lördagkvällen. Åt på McDonalds, gick omkring på Borlänges mörka gator och hamnade tillslut på bio och tittade på Pistvaktfilmen. Det var så skönt att få bekräftelse på att den där killen som verkade så underbar bakom datorskärmen, faktiskt var det i verkligheten också. Drygt en vecka senare kom Andreas upp till mig i Ö-vik, och vi kunde inte slita oss från varandra så när det var dags för honom att åka hem igen följde jag med.
Och på den vägen är det. Två års långdistansförhållande hade vi, jag i Örnsköldsvik och Andreas i Hallstahammar utanför Västerås. Han var arbetslös och jag pluggade några kurser på Komvux. Tack vare arbetslösheten kunde vi ses relativt ofta, jag har för mig att under långa perioder var vi hos varann i två-tre veckor, var ifrån varandra i ca tre veckor osv. Efter två år fick Andreas äntligen ett fast jobb här i Ö-vik och kunde flytta hit. Vi bodde hos mina föräldrar i ytterligare ett år innan vi skaffade en egen lägenhet. Som efter drygt ett år byttes ut mot ett hus. Och nästa fredag, den 8 oktober, har det alltså gått hela fem år. Helt fantastiskt! <3 style="text-align: center;">Jag i Rättvik lördag den 8 oktober 2005.

En 19-årig Andreas.

Vi på Hildasholm i Leksand 2009.

Umeå eller inte Umeå?

Jag dansar ju som bekant en massa linedance. I helgen är det en stor händelse i Umeå.
En av de mest kända koreograferna, Kate Sala, kommer nämligen dit och dansar en helg och har workshops. Och vet ni vad? Jag är inte anmäld!
Jag älskar Kate Sala, hon gör massor av roliga danser och har en enorm energi på dansgolvet, så det är egentligen ren idioti att inte åka dit. Men jag är ju så förbannat trött! Har vridit och vänt på situationen och funderat och känt efter, men jag är rädd att jag inte kommer att orka dansa utan istället sitta och sova i ett hörn, och hur trevligt är det?
Till saken hör också att en av de anmälda deltagana från vår klubb har fått plötsliga förhinder och kan inte åka, dvs, det finns en sista minuten-chans! Platsen är betald och sängplats finns, så vad väntar jag på? Avgång i eftermiddag vid 15-tiden.

Det blir nog inget ändå är jag rädd. Tröttheten har mig i ett järngrepp. Men jag vill! :'(

Duktigt Caroline!

Jag missade japanskan i måndags, gah! Lade mig och vilade en stund, och sen kom jag inte upp igen, utan sov flera timmar. Det har hänt ofta på sistone, jag är så enormt trött och tror att jag kan ta igen det genom att läga mig ner och blunda en stund. Jo tjena! Jag kommer ju aldrig upp ur sängen när jag väl har lagt mig. Samma fenomen hände förra onsdagen, då missade jag dansen. Hoppas min trötthet ger med sig snart! *Håller tummarna*

September.

Sekunderna tickar på, blir till minuter som blir till timmar, dagar och tillslut veckor.

Tar jag tillvara på tiden? "Nej, jag har ingen tid..". Okej, jag, precis som alla andra, har ju precis all tid i världen. Det känns som att jag står i någon liten bubbla och tittar på när livet flyger förbi, utan att göra någonting åt det. Det finns otroligt mycket jag skulle vilja göra. Jag har hur mycket idéer som helst, och jag har massor med saker jag vill uppleva innan det är för sent.

Jag har nästan jämt fått saker och ting serverade på silverfat. Jag är inte van att jobba och anstränga mig för att nå mål, jag är van att de kommer av sig själv. Tyvärr har jag upptäckt att den riktiga världen inte fungerar så, ingenting kommer av sig själv. Jag har lite svårt att hantera det här, det leder till ångest som vidare leder till handlingsförlamning som i sin tur leder till oförmåga att kliva ut ur min bubbla. Jag måste lära mig att hantera ett vanligt liv, det är bara det att jag inte vet var jag ska börja.

Jag är expert på att ta på mig massor av uppdrag och lova alldeles för mycket. Jag är en obotlig tidsoptimist och skapar mig alldeles för många "måsten". För att det här ska fungera i slutänden måste jag börja sortera, rensa och prioritera. Särskilt eftersom mitt liv har tagit en ny vändning.

I våras hade jag en period då jag kom fram till att jag måste börja göra sådant jag tycker är roligt, just precis bara för att jag vill göra det och för att jag ska få ut någonting av vardagen. Det resulterade i att jag nu läser japanska på halvfart via Högskolan Dalarna. Att resa till Japan är ett av mina "livsmål", jag har alltid faschinerats av landet. Språket, sakurablomning, geishor, shintotempel, naturen, kulturen, alla knasiga tekniska prylar.
Den lilla haken med det hela är bara det att jag inte hade räknat med att få ett heltidsvikariat.. Så jag jobbar alltså heltid och pluggar halvtid, utan lediga studiedagar. Dessutom tillkommer ju dansen. Den här terminen håller jag i fortsättningskursen som vanligt, plus att jag delar vår nya kurs "nybörjare steg 2" med en annan instruktör. Eftersom jag verkligen älskar att dansa vill jag gärna vara med på de övriga kurserna de dagarna också, dvs 6 timmar kurser i veckan. Utöver det tillkommer egen träning hemma och träning med de andra instruktörerna, ca två-tre timmar i veckan. Men jag börjar inse att det inte fungerar, jag får nog bara ta de kurser jag är instruktör för och nöja mig så.

Jag undrar dessutom om jag någonsin kommer att känna mig som en hel människa. Jag har alltid känt mig kluven, så länge jag minns. Jag har två hem, och när jag är på det ena stället saknar jag det andra. Vackra Dalarna och vackra Höga kusten. Dalmål är mitt modersmål, jag går runt med en dalahäst runt halsen, Rättviksmössa på vintern och kurbitsmålade träskor på sommaren. Jag vill inte välja mellan två saker, av den enkla anledningen att jag inte vill välja bort något. Jag är jättedålig på att välja, vad det än gäller. Ibland blir jag nästan sjukligt ambivalent.

Jag har ju dessutom fått ett nytt jobb. Det känns oerhört tråkigt att lämna det gamla, eftersom jag trivdes så bra där, och hoppas att det kommer något tillfälle att komma tillbaks någon gång. Nog för att alla på mina nya arbetsplatser är jättegulliga också, så inte ett ont ord om någon. Problemet är att jag bara jobbar dagtid, och trivs inte alls med det än så länge! Jag har aldrig jobbat ren dagtid tidigare, och folk säger att det är en vanesak. Mycket möjligt. Men jag saknar sovmorgnar och lediga veckodagar. Eftersom min sambo jobbar både dag och kväll och varannan helg kan ju jag lika gärna också göra det. Men som sagt, jobbet i sig är det inget fel på :).

Over and out!